Det finns många sätt att berätta en historia och när det gäller repatriering finns ofta flera röster med skilda åsikter. I Fallet Yaqui har det funnits olika uppfattningar om föremålen ska återlämnas; några hävdade att de var stulna och därför skulle skickas tillbaka. Andra ville inte ha tillbaka samlingen eftersom det gick emot deras förfäders önskan att ta tillbaka något som en gång givits som gåva.
Efter en lång process beslutades slutligen att de ceremoniella föremålen skulle repatrieras på grund av att de var vittnesmål till en viktig del i yaquis historia som berättade om deportering och livet i exil.
I början av 1900-talet fördes ett antal föremål över Atlanten, från yaquis hemtrakter i Mexiko till Sverige. Efter mer än 100 år skulle de återlämnas. Hur går den processen till och hur kan man vara säker på att det är rätt beslut? Det och mycket annat avhandlas i denna första film om Fallet Yaqui.
Tryck på T för att aktivera undertexter. Du kan byta språk genom att klicka på kugghjulet och sedan klicka på undertexter.
Att vara yaqui är att se solen och vara tacksam. Teodoro Buitemea Flores, lärare, yaqui nation
Fallet Yaqui är ett av många repatrieringsfall som skett i Sverige under den senaste tiden. De sista decennierna har europeiska museer med så kallade etnografiska samlingar alltmer mötts av krav från människor vars materiella kulturarv befinner sig i museisamlingar runt om i världen.
I diskussioner om repatriering används både begreppen repatriering, restitution och rematriering. Restitution är den process genom vilken kulturföremål återlämnas till en individ eller ett samhälle. Repatriering är den process genom vilken kulturföremål återlämnas till en nation eller stat på begäran av en regering. Begreppet rematriering används nuförtiden när det gäller att ta tillbaka kulturföremål till sitt modersland.
Pressmeddelande från Världskulturmuseerna om återlämnande 5 maj 2022.
UHCHR - Repatriation request for the Yaqui Maaso Kova
I den andra filmen utforskas hur stumma museiföremål kan återgå till att bli yaquiföremål fyllda med musik, dans och fest.
Under 2019 kom medlemmar av Yaqui Nation till Sverige med uppdrag att studera de föremål som var i fokus för ett återlämnande. Gruppen bestod av: Anabela Carlon Flores, advokat och specialist i mänskliga rättigheter, Felix Espinoza Espinoza, violinist och cowboy, Teodoro Buitimea Flores, lärare och historiker, och Fernando Jimenez Gutierrez, chapayeka och lantmätare. De har alla viktiga rituella och samhälleliga positioner bland yaquis i Sonora.
Denna grupp studerade de 24 ceremoniella föremålen som samlades in den 4 december 1934 i Tlaxcala under en lucto pajko, det vill säga en ceremoni tillägnad en person som avlidit ett år tidigare. Insamlingen gjordes av Gösta Montell och Sigvald Linné under den andra svenska Mexikoexpeditionen, tillsammans med de danska systrarna Bodil Christensen och Helga Larsen.
Alla 24 föremål i samlingen kunde under besöket identifieras. De kunde till exempel fastställa att några föremål var från Río Yaqui, andra hade tillverkas i Tlaxcala. Det väsentliga under yaquidelegationens arbete med samlingen var slutsatsen att alla dessa föremål var vittnen till deportering under en av de viktigaste och svåraste perioderna i deras historia.
De ceremoniella föremålen representerar främst fyra danser: Venado, Pascola, Matachin och Chapayeka.
Venado, hjorten, är ett heligt djur som symboliserar livskraft och välbefinnande. Det är ett klokt och ädelt djur med oöverträffad renhet. Venado är en kulturhjälte och för yaquis upprätthålls dessa element under dansföreställningen.
Venadodansen är en dramatisering av hjortjakten; dansaren förvandlas till venado och visar dess smygande rörelser och behovet av skydd från jakten. Dansen symboliserar i sin helhet människans förhållande till naturen och den gudomlighet som vistas i universum. Under dansen smälter musiken och hjortdansarens rörelser samman, musiken blir hjortens andning och lungor och uttrycker djurets olika sinnesstämningar.
I samlingen ingår två heliga maaso koba, den ena är från Tlaxcala, den andra från Yucatán. Dessa ceremoniella hjorthuvuden används bland annat under venadodansen (hjortdansen). En maaso koba som använts och välsignats är en levande helig varelse, som behandlas som en älskad släkting. Det ceremoniella sällskapet för hjortdansen, Kolensia, är ansvariga för en maaso koba.
Enligt yaquis lagar och traditioner kan en invigd och välsignad maaso koba varken köpas, ges bort eller innehas av någon annan än någon av medlemmarna i Kolensiasällskapet. En invigd maaso koba kan endast överföras till en yngre person som utbildats av någon av de äldste för att överta hans plats i samhället.
Denna dans utförs bland annat under påsk, jungfrudagen eller som i detta fall under en så kallad lucto pajko-ceremoni. Alla föremål i denna samling förvärvades efter att en sådan ceremoni utförts. Pascola är även titeln på en person med en framträdande roll både som dansare, värd, talare och rituell clown.
Under dansen bär pascolas ett bälte med flera metallklockor som ger ett speciellt ljud när dansaren rör sig. Instoppade under bältet bärs en träskallra med små metallskivor. Det kanske mest karakteristiska inslaget hos pascoladansarna är en slags damasker kallade teneboim. De består av ett band av stora silkesfjärilkokonger fyllda med fina stenar eller sand från myrstackar som bärs lindade runt dansarens båda ben. Ljudet från dem under dansen liknar ljudet från en skallerorm, ett djur som kulturellt förknippas med regn och fertilitet.
Pascolas kompletterar sin klädsel med ytterligare två distinkta element: en trämask och la vela (ljuset). När pascolan dansar som en människa flyttas masken till bakhuvudet eller över ena örat och lämnar dansarens ansikte avslöjat. När dansaren vill representera ett djur (eller någon annan varelse), täcker masken ansiktet och dansaren antar personligheten hos den varelse han presenterar. Musiken utförs med harpa och fiol, två instrument som ursprungligen kom med européerna, tillsammans med käppflöjt och skinntrumma, som representerar de lokala traditionerna.
Detta är i huvudsak en europeisk dans som introducerades av de katolska missionärerna. Dansen tillägnas Jungfru Maria och dansarna, klädda i vitt med en krona på huvudet, representerar Jungfru Marias tårar och universum.
Matachinesdansarna uppträder från askonsdagen till påskafton, men dansen kan också utföras vid begravningar eller i slutet av året som en vördnad till någon som bidragit särskilt till samhället.
Dansarna företräder Jungfrus Marias soldater och enligt vissa legender var det hon som personligen rekryterade och klädde dem enligt sina önskningar. Varje del av en matachines regalia relaterar på något sätt till henne. Den röda kalebassen, det treuddiga dansspöt (palma) med tofsar av färgade fjädrar, och kronan med mångfärgade pappersremsor – alla vilka anses vara "blommor" (sewa) i yaquis tankevärld. Blommor – och rosor i synnerhet – har naturligtvis länge förknippats med Jungfru Maria, men för många yaquis går deras innebörd djupare.
Chapayeka är rituella clowner som representerar Judas. Chapayeka, vilket betyder lång näsa, skojar med publiken och drar även obscena skämt med dem. De bär masker som representerar icke-yaquis, djur, monster, mytiska figurer eller nuförtiden olika karaktärer från tv och filmer.
Samlingen i fråga innehåller en chapayekamask och enligt tradition ska dessa brännas efter att de använts under påsk. Den mask som finns i samlingen har dock inga tecken på att ha blivit använd. Det är mycket möjligt att den gjordes som gåva för att ges till den svenska expeditionen.
Den avslutande delen handlar om hur föremålen lämnade sin ursprungliga tid och plats, och vad det betyder för yaqui att de åter hittat hem.
Yaqui Nation ligger i Río Yaquidalen i delstaten Sonora i nordvästra Mexiko. I och med spanjorernas ankomst på 1700-talet kristnades yaquis av jesuiter men bevarade ändå en stor del av sina äldre traditioner. Deras området är indelat i åtta självständiga byar (pueblos), varje by med sin egen traditionella styrelse. Indelningen gjordes av katolska missionärer under den koloniala perioden. De åtta byarna (Ocho Pueblos) är Loma de Bácum, Vícam, Pótam, Tórim, Belem, Rahúm, Huírivis och Cocorit.
På början av 1900-talet, under slutet av det så kallade Yaquikriget, blev yaquis deporterade och tvingades lämna sina hem. Vissa deporterades till Yucatán, andra till Tlaxcala och vissa flydde till områden norrut som idag tillhör USA. Under Yaquikriget ansåg de federala och delstatliga regeringarna att det fanns tre möjliga lösningar på konflikten med yaquis: 1) förintelsekrig 2) deportering 3) kolonisering.
Under president Porfirio Diaz, blev yaquis antingen avrättade, hängda, skjutna eller dog på slagfältet. Det förintelsekrig som bedrevs mot dem var systematiskt och blev utdraget. Det var vad vi i nuvarande termer skulle kalla för folkmord.
När yaquis tvingades i exil tog de med sig klädsel, musikinstrument och andra attiraljer som var viktiga för att genomföra de traditionella ceremonierna på en annan plats. I Tlaxcala tog männen värvning och ingick i den första försvarslinjen under det inbördeskrig som pågick.
Chef för yaquibataljonen och armén var general Jose Amarillas. De var genom hans stöd som de nu repatrierade föremålen kom till Sverige. Han var vän med de danska systrarna Bodil Christensen och Helga Larsen som hade hjälpt yaquis vid ett antal tillfällen.
Yaquis har genom historien fört en kamp som framförallt haft fyra syften; försvara hemlandet, självstyre, vattentillgång och att de som deporterades till olika platser skulle kunna återvända. De har visat prov på en enorm motståndskraft och ihärdighet, till stor del tack vare högt värderade kulturella symboler för den gemensamma identiteten.
Det handlar om traditioner som inte glömts bort och om marken som en levande varelse, vilket skapat en stark känsla av kulturell tillhörighet.
“Förra fredagen voro vi i Toluca och skaffade en samling zarapes av det slag som indianerna själva använda. Tidigt på lördagen givo vi oss iväg till Tlaxcala tillsammans med danskarna för att bevista en dansfest hos yaqui indianerna. Det var onekligen en fullständigt sensationell tillställning. Jag kan inte med några få ord skildra festen, det skulle fördra åtskilliga sidor. Det var emellertid indianböckernas indianer, som firade en minnesfest för sina döda. Danserna pågingo i mer än ett och ett halvt dygn.
Yaqui-soldaterna, som i vanliga fall gå omkring i hängande och slängande europeiska uniformer, hade ifört sig masker och fotskallror och uppförde halvnakna sina urgamla pantominer med hjortar och prärievargar. Det var fantastiskt men ytterst fascinerande. Alla främlingar äro portförbjudna vid danserna men danskarna äro goda vänner med generalen och följaktligen kunde vi röra oss fullkomligt fritt och filma och fotografera efter behag. Vi lyckades till och med få köpa en del av en dansattributen och längre fram hoppas vi få mer. Det är en samling, som de flesta museer kunna avundas oss.“
Arkeolog, etnograf, professor och ledare för den andra svenska Mexikoexpeditionen. Var mellan 1954-66 föreståndare för Statens etnografiska museum i Stockholm, nuvarande Etnografiska Museet.
Arkeolog, etnograf, intendent på Statens etnografiska museum i Stockholm, nuvarande Etnografiska Museet.
Bosatt i Mexiko och deltog i arbetet under den andra svenska Mexikoexpeditionen med insamling av föremål, dokumentation och fotografering.
Syster till Bodil Christensen, bosatt i Mexiko och liksom Bodil deltog hon i den andra svenska Mexikoexpeditionen med insamling av föremål och dokumentation.
De svartvita fotografierna är tagna av Bodil Christensen 1934. I fotografierna ser vi hur familjerna som inkvarterades i Tlaxcala försökte återskapa sitt traditionella vardagsliv. Yaquis vistades i Tlaxcala mellan 1934 och 1940, och bodde under denna period i det arkitektoniska komplexet i Franciskanerklostret Nuestra Señora de la Asumpción. Soldaterna vistades på regementet, medan kvinnorna försökte vara så nära männen som möjligt.
Yaquis genomför en lucto pajko ett år efter att en person avlidit. I Tlaxcala återskapades en ceremoni som i stort sett var identisk med en som skulle utförts i Sonora. I ceremonin ingick pascolas, venado och matachines. Utifrån ett fotografi i samlingen ser vi att även coyotes deltog, men inga heliga föremål insamlades från denna ritual. Fotografierna berättar också om hur ceremonierna ägde rum utomhus och inte inne i ett tempel, vilket visar att ritualerna inte tillägnades ett skyddshelgon.
En lucto pajko måste utföras under ett tak av sammanflätade grenar, men eftersom dessa inte fanns i Tlaxcala använde yaquis istället filtar för att återskapa vad som skulle vara representationen av juya ania, ett viktigt koncept i yaquis kultur. Det är en plats där både materiella och andliga resurser skyddas. De som vill få dansens och musikens gåva måste våga sig dit genom drömmar, för att konfrontera demoner och kontakta förfäder.
Fallet Yaqui producerades i samarbete med:
