Hästarnas hovar dånar över gruset medan vagnarna kränger och svänger över upploppet. Jublet från åskådarna ljuder från läktarna och vagnsföraren svingar sin piska över hästarnas ryggar. De korsar mållinjen först av alla och en överväldigande känsla rusar genom kuskens kropp. Efter varv efter varv runt hippodromen kan han njuta av segern. Lagkamraterna i vagnarna bakom har också gjort väl ifrån sig och vagnsföraren ser hur lagets supportrar springer ner från sina läktarplatser för att överskölja dem med hyllningar. Ännu en gång har hans outtröttliga kusar vunnit hästkapplöpningen vid Cirkus Maximus.
Den populäraste idrotten i Romarriket var hästkapplöpningar med vagn. Medan den romerska kalendern avsatte cirka tio dagar om året för gladiatorspel, gavs sextio dagar till vagnskapp-löpningarna. Tävlingarna genomfördes på romerska cirkusarenor – långa U-formade banor som också kallades för hippodromer. Den mest kända var Cirkus Maximus i Rom där hundratusentals åskådare bevittnade loppen. Ibland genomfördes tävlingarna som individuella lopp, men oftast hölls de i form av lagtävlingar där fyra lag tävlade mot varandra indelade i olika färger – blå, grön, röd och vit. Åskådarna stödde i regel olika lag och de historiska källorna berättar om hård rivaliteten mellan olika supportergrupper, ungefär på det sättet som det är idag mellan olika fotbollsfans. Ett vanligt lopp bestod av sju varv, var över 5 km långt och pågick i femton minuter. Hästarna kördes i två-, fyra- eller sexspann. De snabbaste vagnarna drogs vanligtvis av nordafrikanska eller spanska hästar, och hade kuskar som var korta till växten, ungefär som dagens jockeys. Vagnsracet var en balansgång. Kusken ville runda det inre murverket som vagnarna körde runt så nära som möjligt för att minimera färdsträckan, samtidigt som han inte fick gå för nära för att krascha in i den. Kuskarna knöt fast vagnens lädertyglar i händerna för att hela tiden behålla kontrollen över fordonet. Vid vaden hade de en dolk för att skära sig loss i händelse av en krock. Emellanåt ledde tävlingarna till svåra olyckor som resulterade i svåra skador som rena dödskrascher. De vagnsförare som var framgångsrika i tävlingarna blev hyllade och populära hjältar.
Cirkus Maximus var den enda hippodromen som fanns i Rom och den största i hela imperiet. Den fanns redan under 100-talet f.v.t. då det även anordnades djurjakter och atletiska tävlingar på arenan. Idrottsplatsen byggdes om under Julius Caesars tid (decennierna före vår tideräkningsbörjan) till att inrymma cirka 150 000 åskådare. Under kejsare Konstantins tid på 300-talet e.v.t. byggdes Cirkus Maximus ytterligare ut till en kapacitet på cirka 250 000 åskådare.
Engelsmannen Alexander von Wagners målning (1882) är inspirerad av amerikanen Lew Wallaces berömda roman “Ben-Hur” (1880). Boken berättar om en ung judisk prins som via olika öden, händelser och konflikter blir en framgångsrik hästkapplöpare. Romanen har filmatiserats flera gånger (William Wylers version från 1959 vann elva Oscarstatyetter) och filmernas berömda hästkapplöpningssekvens har många likheter med von Wagners målning.
Gemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtextGemensam bildtext
I Romarriket var idrotten en viktig del av det vardagliga livet och den romerska kulturen. Spontant kanske de ikoniska gladiatorkamperna kommer till en när en tänker på antik romersk idrott, men utöver dessa kamper bedrevs många andra idrotter. Dels som privata nöjen, dels som soldaters träning eller dels som offentliga spektakel på stora arenor likt Colosseum. De större idrotts-arrangemangen var öppna för de flesta romare.
I jämförelse med antikens Grekland ordnades idrottstävlingarna främst för åskådarna och inte som i Grekland för deltagarna. Kejsare, senatorer eller andra mäktiga och rika män anordnade återkommande evenemang för att hedra gudarna och för att? fira högtider, samt för att bjuda folket på ”bröd och skådespel”. Dels för att underhålla dem och dels för att hålla sig populära och distrahera de ”vanliga romarna” från livets svårigheter.
De romerska idrotterna var oftast våldsamma och ledde ofta till skador och till och med död. Något som i sig även visade på det romerska samhällets brutalitet. Romarnas fokus på idrotten hade ofta ett militärt ändamål och det var inom denna ram som den fysiska träningen ägde rum med syftet att uppnå militär styrka och effektivitet, t ex gällande träningen av hästar för det romerska ridderskapet och kavalleriet. Den militära utgångspunkten var också orsaken till att romarna var intresserade av kampsporter som boxning där en förbättrad version av järnknogarna caestus togs i bruk.
De som praktiserade idrott i Rom var främst män. Kvinnor fick inte delta i idrottsevenemang i någon stor utsträckning. Det finns några exempel på kvinnliga gladiatorer men normen i samhället var att kvinnor skulle bete sig mer passivt. Deras roll var främst inriktad på att uppfostra barn, sköta hemmet och stötta sina män. Undantag fanns bland den patriciska adeln där idrottande kvinnor ibland kunde delta i hästkapplöpningar. I det privata hemmet kunde kvinnor utöva fysisk aktivitet som gymnastiska övningar och dans för att upprätthålla en god hälsa. Det var först under senantiken, särskilt under kristendomens inflytande, som fler kvinnor fick möjlighet att idrotta offentligt i större skala, även om deltagandet fortfarande var begränsat. Återigen var det hästkapplöpningarna som under denna tid stod för det största kvinnliga deltagandet.
Statligt anordnade festivaler med idrottsinslag uppfördes i huvudstaden Rom från och med republikansk tid (509 f.v.t. - 27 f.v.t.), men regelbundna och återkommande spel i grekisk stil genomfördes inte förrän under kejsare Neros era, från och med 60 e.v.t. Festivalen ”Neronia” var tänkt att hållas var femte år och bestod av tävlingar i musik, hästkapplöpning och andra atletiska idrottstävlingar. Tävlingarna överlevde däremot inte Neros tid.
Kejsar Domitianus ”Capitolia” till Jupiter ära var ett annat försök med liknande innehåll. Större spel i grekisk stil ordnades utanför huvudstaden, bland annat i Karthago under kejsare Hadrianus tid, då atletiska grekiska tävlingar vann stor popularitet. Hela tiden var idrotts-tävlingarna en del av religiösa festivaler och de bestod aldrig endast av idrottsinslag. Detta kom att leda till att spelen helt dog bort efter att man övergick till kristendomen som statsreligion 390 e.v.t.
Sök efter fler föremål från vår samling via vår databas Carlotta:
Arbetsuppgifter och övningar - Idrotten i Romarriket (Länk till pdf:en Idrotten i Romarriket - Arbetsuppgifter)
